Summa sidvisningar

torsdag 22 april 2010

Antibioottiripuli ja Clostridia difficile (CDI)

RUOTSIN tartuntatautien virasto kertoo, että Ruotsin alueella sattuu vuosittain 34 000 antibioottiripulitapausta ylöio 60 vuotiaille henkilöille. usein orieet ovat lieviä, mutta on vaaraa vakavista Chlostridium difficile- bakteerin aiheuttamista komplikaatioista.

Varje år drabbas 34 000 svenskar över 60 år av diarré i samband med antibiotikabehandling. Ofta är symptomen milda men det finns risk för allvarliga komplikationer genom bakterien Clostridium difficile (CDI) .


Antibiootin jälkeinen ripuli on tavallinen ilmiö ja sen aiheuttaja voi olla yllä mainittu bakteeri (CDI). On havaittu että noin 30% kaikista AAD- tapauksista on sen aiheutamia. Usein CDI aiheuttaa vain lievän ripulin, mutta joillakuilla tulee hengenvaarallinen suolitulehdus, pseudomembranoottinen koliitti, koska bakteerin kaksi toksiinia hyökkää suoliseinämän soluja vastaan.

Diarré efter antibiotikabehandling (AAD) är en vanligt förekommande åkomma som kan orsakas genom en infektion av bakterien Clostridium difficile (CDI). Flertalet studier har visat att CDI förekommer hos cirka 30 procent av alla patienter med AAD. CDI orsakar ofta en mild diarré men kan i vissa fall ge upphov till livshotande inflammation i tarmen (pseudomembranös kolit) genom att bakteriens två toxiner attackerar tarmväggens celler.

CDI:n riskit ovat korkea ikä, antibiootin käyttö ja jokin vallitseva tauti .Erästä aggessiivistä CDI-varianttia sanotaan PCR ribotyypiksi 027 eikä se ole vielä levinnyt tänne Ruotsiin, mutta sitä esiintyi Suomessa vuonna 2007 kroonikkopotilailla.

Riskfaktorer för CDI är hög ålder, antibiotikaintag och underliggande sjukdomar. En speciellt aggressiv C. difficile-variant kallad PCR ribotyp 027 har ännu inte spridit sig i Sverige men har till exempel orsakat utbrott på långvårdsplatser i Finland 2007.

LÄHDE on päivän SMI tiedote EPI-aktuellt, vol 9, nr 16 (22 april 2010) Antibiotikaorsakad diarré vanlig bland äldre

tisdag 20 april 2010

Rationaalia terapia HIV infektiota vastaan etsitään

Rationaalisesti tiedetään, että HIV-infektio on parannettavaissa vasta sitten, kun on genominen immuunipuolustus provirusta vastan saatu tehostettua ja provirus erotettua (eliminoitua) ihmisgenomista. Nyt ollaan menossa siihen suuntaan tieteessä.

Terapeuttinen arsenaali ihmisen immuunivajeviruksen HIV-1 infektioita vastaan laajenee edelleen.
On uusia kohteita löytynyt viruksen sisäänmenovaiheesta (ENTRY) ja viruksen intergoitumisprosessista (INTEGRATION). Mutta kuitenkin HIV-1- potilas tarvitsee suppressiivista terapiaa hoitonaan koko iän ajan.

Ihmisen (=viruksen isäntäyksilön) DNA - materiaaliin pinttyneesti ujuttuneen, integroituneen, HIV-DNA- ( proviruksen) kyky tuottaa virusta on fundamentaalinen este HIV- infektion poisjuurtavalle parantamiselle.

Järkiperäiset (rationaaliset) molekulaariset tai farmakologiset strategiat pinttyneitten HIV- provirusgenomien eliminoimiseksi ovat sanomattakin selvä terapeuttinen tarve.

Terapeuttiset paradigmat tulisivat radikaalisti muuttumaan sinä päivänä, kun tehokkaan antiviraalisen terapian ohella voitaisiin tehokkaasti vähentää pinttynyttä HIV-viruksen DNA- reservoaaria, virussäiliötä, ihmiskehosta.

Aemmat yritykset kohdentaa pinttyneeseen provirusinfektioon tuottivat intensiivisen laajan antiretroviraalisen terapian (ART) yleisten T-soluaktivaattorien kera.

Alkuvaiheissa tällaiset lähestymistavat olivat epäonnistuneita. Sellainen epäspesifinen T- solujen aktivaatio saattaa indusoida vahvan virusreplikaation, joka ylittää niitä tasoja, joita ART pystyy pidättämään ja samalla altistuu viruksille infektoittumattomia T-soluja joukoittain. (Siis se terapia oli fiasko).

Se, että selektiivisesti pystytään kohdentumaan HIV- provirukseen sellaisilla agensseilla, jotka indusoivat piilevän HIV:n ilmenemisen, mutta joilla on vain rajoitetut vaikutukset infektoitumattomiin isäntäsoluihin, on eräs alternatiivinen latentin HIV- infektion käsittelytapa.

Aika tuoreissa tutkimuksissa on pystytty määrittämään repressiivistä kromatiinirakennetta, mikä kykenee ylläpitämään HIV- viruksen hiljaiselotilaa ja tämä löytö antaa viitettä siitä, että kromatiinin muokkaus HIV- promoottorin kohdalla saattaa olla uusi mahdollinen terapeuttinen kohde.

Toisissa tutkimuksissa on löydetty sellaisiakin spesifisiä tekijöitä, jotka voinevat vaikuttaa latenssitilan indusoivina tai latenssia (hiljaiseloa) ylläpitävinä siten, että ne voivat rajoittaa HIV- geenin expression tehokkuutta.

KLIINISEEN tutkimusvaiheeseen on lähtenyt sellaisia lääkkeitä, jotka voivat vähentää latenttia HIV- virusta muuntamalla kromatiinin rakennetta.

LÄHDE: Margolis DM, Archin NM.Attacking HIV provirus: therapeutic strategies to disrupt persistent infection. Infect Disord Drug Targets. 2006 Dec;6(4):369-76.

The persistence of integrated HIV DNA genomes capable of producing virus is a fundamental obstacle to the eradication or cure of HIV infection. Rational molecular or pharmacologic strategies to eliminate persistent HIV proviral genomes are an unaddressed therapeutic need.

Coupled with potent antiretroviral therapy, treatments that could efficiently deplete the persistent DNA reservoir of HIV could radically alter treatment paradigms.

Muistiin 03/11/2007 20:10

HIV: Intrasellulaari immuniteetti retrovirusta kohtaan

Eräs vanhempi artikkeli

Intrasellulaarinen immuniteetti retrovirusta kohtaan

Tässä on vihje hyvästä artikkelista ja abstraktin sekä taustan suomennosta!
Kyse on aiheesta, onko retroviraalia immuniteettia olemassakaan.
Asiasta löydettiin rudimentäärinen näytös vuonna 2005.

Zhengin ja Pterelinin artikkeli katsoo asiaa laajasti. Ihmisen osuus näyttää olevan heikommilla kantimilla muitten luotujen keskellä. Tässä työssä on käytetty koe-eläimenä hiirtä. Sille ei tartu HIV-1.

AIHEPIIRI: Retrovirology. 2005; 2: 25.
Julkaistu netissä: 2005 April 13. doi: 10.1186/1742-4690-2-25.
2005 Zheng and Peterlin; licensee BioMed Central Ltd.


Artikkeli joka löytyy myös PubMed hakulaitteella.

Zheng YH, Peterlin BM. Intracellular immunity to HIV-1: newly defined retroviral battles inside infected cells. Retrovirology. 2005 Apr 13;2:25


Tämä väitöskirja sisältää seuraavia asioita otsikoistaan päätellen:
1. ABSTRAKTI (suomennos ja sitaatti)
2. TAUSTA (suomennos ja sitaatti)
3. INTERFERENSSI ja RESTRIKTIO
4. CYTIDIINIDEAMINAASIT
5. APOBEC-PROTEIINIT ja VIRUKSEN REPLIKAATIO
6. Vif JA APOBEC PROTEIINIT
7. Vif-PUUTTEISET VIRUKSET ja LIIKKUVAT GENEETTISET ELEMENTIT
8. MUUT ANTIVIRAALIT GEENIT INTRASELLULAARISESSA IMMUNITEETISSA
9. SOLUNSISÄINEN IMMUNITEETTI.
10 JOHTOPÄÄTÖS. YHTEENVETO.

  • ABSTRAKTI
Eukaryoottinen biologia ja immunologia on jatkuvasti rikastunut niistä tutkimuksista, joita HIV-1 viruksen suhteen suoritetaan (human immunodeficiency virus I). Nykyisten tutkimusten löytöinä on pystytty määrittelemään sellaisia tekijöitä, jotka alkavat toimia, kun virus on mennyt sisälle soluun (viral entry) ja alkavat estää proviruksen replikaatiota infektoituneessa solussa. Eräät näistä järjestelmistä hyökkäävät suoraa viruksen rakenteitten kimppuun, kun taas toiset editoivat viruksen geneettistä materiaalia käänteiskopioinnin aikana. Yhdessä ne muodostavat vahvan ja heti ehtivän intrasellulaarisen immuniteetin sisääntunkeutuvia patogeeneja kohtaan. Nämä prosessit tarjoavat myös kiinnostusta herättävän näkökulman fundamentaalisiin solumekanismeihin, jotka saattaisivat asettaa rajoituksia liikkuvalle geneettiselle materiaalille ja täten suojata genomia.

Studies of the human immunodeficiency virus type 1 (HIV-1) continue to enrich eukaryotic biology and immunology. Recent advances have defined factors that function after viral entry and prevent the replication of proviruses in the infected cell. Some of these attack directly viral structures whereas others edit viral genetic material during reverse transcription. Together, they provide strong and immediate intracellular immunity against incoming pathogens. These processes also offer a tantalizing glimpse at basic cellular mechanisms that might restrict the movement of mobile genetic elements and protect the genome.
  • TAUSTA
Vaikkakin HIV-1 on mitä patogeenisin ( ja pandeminen) ihmiskunnassa, se ei kuitenkaan pysty replikoitumaan useimmissa muissa lajeissa. Tämä ihmishakuisuus, humanotrooppisuus, määräytyy pääasiallisesti siitä, onko isäntäsolulla tarvittavia kofaktoreita, samanaikaistekijöitä, olemassa (cofactors).

Esim HIIRELTÄ puuttuu funktionaalinen reseptori ja soveltuva käänteiskopiointilaitteisto, joten hiiren soluissa ei toimi HIV-1 virusinfektio. Täten hiiren organismi pystyy vastustamaan patogeenia isäntäsolun ja viruksen yhteensopimattomuuden takia (incompatibility).

Mutta patogeenia voi rajoittaa myös jonkin hallitsevien inhibitoristen , vahvojen estävien ttekijöitten läsnäolo. Ne hyökkäävät soluun tunkeutuvan viruksen kimppuun heti ja blokeeraavat sen integroitumisen isäntägenomiin. Tämä pätee myös HIV-1 virukseen HIIREN soluissa ja edustaa todellista intrasellulaarista immuniteettia. Mikä erittäin tärkeää, tällainen isäntäsoluvaste on paljon nopeampi kuin mikään traditionaalinen luonnollisen (innate) tai adaptiivisen (adaptive) immuniteetin ( immunity) vaste ja se pystyy estämään solun infektoitumista.

Intrasellulaarisesta immuniteetista hankittuun uuteen ymmärtämykseen kuuluu myös tieto kahdesta proteiinistaperheestä TRIM5 alfa-perhe ja APOBEC-perhe.

TRIM5alfa tarkoittaa the tripartite motif protein 5 alfa

ja APOBEC tarkoittaa the apolipoprotein B mRNA-editing enzyme catalytic-polypeptides 3B, 3C and 3G. (APOBEC3B, APOBEC3F and APOBEC3G or A3B, A3F and A3G).

Kollektiivisesti nämä pystyvät inaktivoimaan useita retroviruksia, joihin kuuluu myös HIV-1, SIV ( simian immunodeficiency virus), hepatitis B virus (HBV) ja eräitä hiiren mobiileja geneettisiä elementtejä.

Tässä artikkelissa katsahdetaan näihin viimeaikaisiin tietoihin ja mainitaan lyhyesti joitain muitakin seikkoja, mitkä ovat retroviraalista replikaatiota blokeeraavia.

Although it is highly pathogenic in humans, HIV-1 cannot replicate in most other species.. This tropism is determined primarily by whether host cells express the required cofactors. For example, by lacking a functional receptor and appropriate transcriptional machinery, mouse cells do not support infection by HIV-1. Thus, the organism resists the pathogen via a cell-based incompatibility. However, a pathogen can also be restricted by the presence of dominant inhibitory factors. They attack the incoming virus directly and block its integration into the host genome. This situation also pertains to HIV-1 in mouse cells and represents true "intracellular immunity." Importantly, this host response is more rapid than either traditional innate or adaptive immunity and can prevent the establishment of the infection.

Recent advances in our understanding of intracellular immunity have identified two different proteins, the tripartite motif protein 5α (TRIM5α) [2] and the apolipoprotein B mRNA-editing enzyme catalytic-polypeptides 3B, 3F and 3G (APOBEC3B, APOBEC3F and APOBEC3G or A3B, A3F and A3G), which collectively inactivate several retroviruses including HIV-1, simian immunodeficiency virus (SIV), hepatitis B virus and some mouse mobile genetic elements. This review highlights these recent developments and mentions briefly additional potential blocks to retroviral replication.

21/09/2007 09:41 PÄIVITYSTÄ Aiheesta: Solunsisäinen immuniteetti. Tässä on otettu vain pieni osa artikkelia vihjeeksi asiasta.

HIV piileksii luuytimessä

Ruotsin lääkärilehti kirjoittaa 20.4. 2010 palstallaan Uusia tuulia ( NYA RÖN) seuraavaa

HIV piileksii luuytimen soluissa_ HIV gömmer sig i benmärgsceller

KIRJOITTAJA: Anders Hansen , lääkäri / läkare, frilansjournalist
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14182

ANVIRUS-hoito voi jarruttaa HIV- infektiota, mutta kuten tiedetään hoidon keskeyttäminen johtaa virusmäärien lisääntymiseen veressä. Nyt tutkijat ovat osoittaneet, että HIV- viruksella on kyky piileksiä luuytimen hematopoieettisissa progeniittorisoluissa. Näitä uusia ajatuksia on esitetty lehdessä Nature medicine.

Antiviral behandling kan bromsa en HIV-infektion, men som bekant resulterar utsättning av behandlingen ofta i att virusmängderna i blodet ökar. Nu visar forskare att HIV-viruset har förmåga att gömma sig i hematopoetiska progenitorceller i benmärgen. Rönen presenteras i Nature Medicine.

Kirjoittajien perustavat tiedot ovat niistä HIV-potilaista, jotka ovat toipuneet niin hyvin antivirslääkkeitten avulla, ettei ole voitu havaita mitään HIV-pitoisuuksia veressä kuuteen kuukauteen. Heistä otettiin sitten luuydinnäytteet ja tutkijat pystyivät kuin pystyivätkin tunnistamaan HPC- soluista eli multipotentiaalisista hematopoieettisista kantasoluista HIV-virukselle kuuluvaa geeniperimää

Författarna har utgått från HIV-patienter som getts antiviral behandling och svarat så bra på detta att man inte kunnat detektera några HIV-nivåer i blodet under sex månaders tid. Från dessa togs benmärgsprov, och forskarna har identifierat arvsmassa från HIV-viruset i multipotenta hematopoetiska progenitorceller (HPC).

Jos näitä soluja saatettiin differentioitumaan erinäisten kasvutekijöitten avulla, ne alkoivat ilmentää virusgenomia.

När dessa celler fick differentiera (med hjälp av tillsatta tillväxtfaktorer) började det virala genomet uttryckas. Detta noterades i närmare hälften av fallen.

Tutkitat tekivät toisenlaisen kokeen: He ottivat terveitä luuydinsoluja sellaisista henkilöistä, joilla ei ollut HIV- positiivisuutta ja näitä soluja infektoitiin HIV-viruksella. Osoittautui, että osa HPC-soluista alkoi kuolla infektiosta, mutta osa säilyi hengissä ja niissä oli HIV-genomi ujuttautunut, integroitunut, solujen omaan perintöainekseen

Forskarna har även tagit friska benmärgsceller från individer som inte var HIV-positiva. Cellerna har infekterats med HIV, och det visade sig att en del av HPC-cellerna dog av infektionen medan andra överlevde, och då hade HIV-virusets genom integrerats i cellens »egen« arvsmassan.

Tämä osoittaa, että luuydin ei ole vastustuskykyinen HIV-virusta kohtaan, vaikka moni on niin luullut, vaan että HIV-infektio voi pysytellä siinä piilevänä (latenttina) ja piiloutumispaikkana on progeniittorisolut.

Detta visar således att benmärgen, till skillnad från vad många trott, inte är resistent mot HIV och att en HIV-infektion kan ligga latent och gömd i progenitorceller.

Todennäköisesti virus voi pysytellä piilevänä pitkät ajat ja sitten antiviruslääkityksen lopettaminen voi herättää sen.

'Sannolikt kan viruset ligga gömt under lång tid för att sedan kunna »väckas« om den antivirala behandlingen avslutas.

Kirjoittajat toteavat, että tämä antaa oivallusta siihen, miksi HIV-infektio on tavattoman vaikea parantaa. Parantuminen täytyy tapahtua myös tällaisessa piilevässä infektiossa, joka kätkeytyy luuytimen vertamuodostaviin (HPC) soluihin.

Författarna konstaterar att rönen innebär ny kunskap kring varför HIV-infektion är så svår att bota. Bot måste omfatta även den latenta infektion som gömmer sig i HPC-celler.

Aiemmista tutkimuksista tiedetään, että CD+ T imusolut voivat toimia eräänlaisena HIV-viruksen säiliönä.

Tidigare studier har visat att även CD4-positiva T-celler kan fungera som en slags »reservoar« för viruset.

fredag 2 april 2010

Hepatiitit, Virushepatiitit

Krooniseen virushepatiittiin liittyvä  tulehdus  voi ylläpitää maksassa progredioivaa sidekudoksen muodostumista. Tämä voi johtaa kirroosiin ja maksan toiminan vajeeseen ja/ tai maksasyöpään.

Inflammationen vid kronisk virushepatit kan driva en progredierande bindvävsbildning i levern. Det kan leda till cirros med leversvikt och/eller levercancer som följd.

 Kroonisen hepatiitin hoidossa pyritään mainittujen komplikaatioitten estoon. Jos potilaalle kuitenkin tulee maksakirroosi, tarvitaan spesifistä lääketieteellistä monitorointia ja hoitoa , jotta voidaan vähentää maksatautiin kuolleisuutta.

Målet med behandling av kronisk hepatit är att förhindra dessa komplikationer. Patienter som trots allt utvecklar cirros har speciella behov av medicinsk monitorering och behandling för att minimera dödligheten i leversjukdomen.

B ja C- virushepatiitin vastaisia antiviruslääkkeitä  on enemmän kuin ennen. On  erityisosaamista vaativaa , että  lääketehon ja sivuvaikutuksien kannalta  lääkkeitten käyttö ja monitorointi  olisi  asianmukaista. Antiviruslääkeaineitten sivuvaikutukset voivat olla merkitseviä. On taitoa vaativaa viedä läpi  hoito turvallisesti. Useiden spesiaalialojen yhteistyöllä on sen takia suuri merkityksensä

Antivirala preparat mot kronisk hepatit B och C ökar i antal. Adekvat användning och monitorering av dessa ur effekt- och biverkningssynvinkel kräver specialkunskaper. Biverkningar av den antivirala behandlingen kan vara betydande. Det kräver kunskap för att genomföra behandlingen på ett säkert sätt. Ett multidisciplinärt arbetssätt är därvid av stor betydelse. 

Suomennosta 3.2. 2013 

Antibiotikaresistenssi

Efter att ett nytt antibiotikum har introducerats uppträder ganska snart resistens mot det nya läkemedlet och behandlingen sviktar [1, 2]. Utvecklingen av penicillinresistens i olika former och hos olika bakteriearter är väl känd. För de antibiotika som klassificeras som moderna kinoloner tog det cirka fem år efter introduktionen tills resistens började noteras [3, 4]. Det är därför naturligt att återkommande larmrapporter i flera år talat om ökande antibiotikaresistens och riskerna med att förlora effekten av våra viktiga antimikrobiella medel i kampen mot livshotande infektionssjukdomar orsakade av bakterier. Dessutom har antalet nya potentiella antibakteriella medel under utveckling minskat, och läkemedelsindustrin satsar inte längre på dessa typer av mediciner.

Trots dessa larmrapporter upplever man inte någon katastrofsituation inom sjukvården. Vi bor ju i Skandinavien, där vi alltid haft en mycket gynnsam situation när det gäller antibiotikaresistens. För senare generationer cefalosporiner har resistensnivåerna varit mycket låga. Dessa antibiotika utgör ett huvudvapen i kampen mot många infektioner inom vården. Ett av preparaten har till och med fått epitetet »husets vin« [5]. En undersökning av resistensläget för cefalosporiner hos Escherichia coli vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna för åren 2000–2004 tycks bekräfta detta goda förhållande (Figur 1). Aisopos’ fabel om pojken och vargen kommer osökt i tankarna. Rapporter från kliniska mikrobiologer och infektionsläkare har ju pekat på ett flertal oroande tendenser, men om det fortfarande är så lite resistens kan mången läkare tycka att man larmat i onödan, liksom pojken ropat »Vargen kommer« tills byborna tröttnat och därför inte var beredda när vargen verkligen kom.

Escherichia coli är en känslig indikatorbakterie för resi-stens eftersom den har stor förmåga att ta upp resistensgener både från resistenta E coli-stammar och från andra bakteriearter [6]. Resistensnivåerna i vår studie är beräknade mot antalet isolerade stammar av E coli och representerar därför en realistisk approximation av det generella resistensläget.

Så långt ser således läget synnerligen gynnsamt ut.

Alldeles färska antibiotikaresistenssiffror tyder dock på en förändring. En analys av cefalosporinresistens för E coli vid sjukhuset under åren 2004–2008 visar en annan bild (Figur 2).

En ökande andel resistenta bakterieisolat ses under hela perioden, men ökningen blir kraftigare åren 2007 och 2008. Vi kan med rätta ställa oss frågan hur situationen kommer att bli under kommande år. Den försämring av antibiotikaresistensläget som många rapporter siat om håller således på att etablera sig i Stockholm. Resultaten gäller den gramnegativa bakterien E coli, men med de spridningsmekanismer som existerar för resistensgener bland bakterier kan läget sägas gälla alla patogener som tillhör gruppen Enterobacteriaceae, exempelvis Klebsiella- och Proteus-arter. För grampositiva bakterier som Staphylococcus aureus är förhållandena i princip likartade, men på grund av annorlunda biologi hos bakterierna går utvecklingen mot ökande resistens sin egen väg. Redan i dag är situationen dock värre vad gäller de grampositiva bakterierna [7].

Den ökning av antibiotikaresistensen vi ser hos E coli är inte begränsad till cefalosporiner. Vid sjukhuset ökade under åren 2005–2008 resistensnivåerna hos E coli för gentamicin (GEN), trimetoprim (TRI) och trimetoprim–sulfametoxazol (TSU) (Figur 3). Resistensen är här uttryckt i relation till resistensnivån år 2005. Ursprungsnivåerna för dessa tre antibiotika var 1,3, 19 respektive 1,7 procents resistens. Också resistensen för nitrofurantoin ökade, från 1,2 till 2,1 procent, liksom kinolonresistensen, vilken ökade från 1,9 till 9,8 procent.

Vi kan därför dra slutsatsen att antibiotikaresistensen hos en av våra vanligaste sjukdomsframkallande bakteriearter har ökat för flertalet antimikrobiella medel, en utveckling som är alarmerade och mycket oroande. De låga resistensnivåerna i Norden är kanske snart ett minne blott, och vi närmar oss nivåerna i flertalet länder på kontinenten. Vargen är därför redan här, men den river inte hela flocken på en gång utan smyger sig fram. De resistenta bakterierna orsakar en misslyckad behandling här och en där på ett mindre iögonfallande sätt, så omärkligt att vi kanske inte är varse vad som sker.

Kopplad resistens bakom samtidig resistensökning

Resistens mot olika antibiotika förmedlas av mycket olika genprodukter. Inom en så kallad antibiotikagrupp, såsom betalaktamantibiotika, kinoloner eller aminoglykosider, föreligger större eller mindre grad av korsresistens, men inte ut-över dessa gruppgränser. Därför borde resistensen öka bara för de medel som används mest och inte parallellt för flera antibiotikagrupper.

Svaret är att många resistensgener förekommer i genetiska block antingen på bakteriens kromosom, eller på extrakromosomala element såsom plasmider, vilket är vanligare. Dessa genetiska block av olika resistensgener kan lätt spridas mellan bakteriearter, och flera resistensgener sprids då tillsammans. Sådan samlokalisation av resistensgener kallas kopplad resistens och innebär att resistens som favoriseras av ett visst antibiotikatryck också medför ökande resistens mot andra antibiotika.

Nya resistensmekanismer uppträder

Vi har också hört om nya resistensmekanismer, exempelvis ESBL(extended-spectrum beta-lactamase)-producerande bak-

terier [8, 9]. Dessa betalaktamaser orsakar resistens mot penicilliner och cefalosporiner. Bakterier som bär på sådana resistensgener har blivit anmälningspliktiga enligt smittsskyddslagen. De första två åren med rapportering har visat att ESBL-producerande bakterier förekommer hos över 2 000 patienter årligen i Sverige och att detta är den klart vanligaste anmälningspliktiga resistensen . Sverige rapporterar även data avseende antibiotikaresistens för bakteriefynd i blododlingar till den europeiska organisationen EARSS (European Antimicrobial Resistance Surveillance System) . Data därifrån visar att runt 2,5 procent av blodisolaten av E coli var cefalosporinresistenta år 2008. Dessa siffror är relativt jämförbara med de beskrivna resistenssiffrorna hos oss. En mycket oroande trend är att många ESBL-producerande bakterier är resistenta också mot övriga antibiotika, bland annat via den spridningsmekanism för kopplad resistens som beskrivits.

Antibiotikaresistens är smittsam

Antimikrobiella medel är unika bland mediciner genom att de inte bara påverkar den patient som behandlas. Behandlingen kan också ge effekter som går långt utöver den aktuella patienten. Om behandlingen inte är optimalt vald kan resistenta bakterier selekteras fram, och dessa stammar kan sedan spridas till andra personer, friska eller sjuka, med konsekvenser för hela samhället [10]. Antibiotika har också ansetts vara ganska ofarliga (för den aktuella patienten), och därför har det funnits en tendens att hellre ordinera än att skärpa indikationerna. Patienten blev nöjd när doktorn skrev ut »penicillin«. Antibiotika används också inom alla specialiteter medan ordination av andra mediciner oftast är begränsad till experter inom ett snävare område där kunskapen är stor. I Skandinavien har kunskapen bland läkare rörande antibiotika oftast varit av så hög kvalitet att rationella terapival varit regeln. I denna smygande krissituation krävs klara riktlinjer, och några punkter betonas särskilt i Fakta 1.

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Cephalosporin resistance in Escherichia coli from patients at the Karolinska University Hospital has been at a low and stable level for many years. Recent data, however, have shown an annual trend since 2006 toward higher rates. Resistance to other antimicrobials has also become more prevalent in E.coli. The more favourable situation regarding susceptibility to antimicrobials in Scandinavia compared to most other countries might soon be lost. Recommendations on how to cope with the difficulties ahead are presented.

Göran Kronvall, Christian G Giske

Correspondance: Göran Kronvall, Klinisk mikrobiologi L2:02, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, S-171 76 STOCKHOLM

E-mail: goran.kronvall@ki.se

Sairaalainfektioista

O http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13456

När Sveriges Kommuner och landsting mätte de vårdrelaterade infektionerna i den somatiska vården våren 2008 pågick sjuksköterskestrejken. Det innebar att man endast fick in uppgifter om cirka hälften av alla inneliggande patienter. Bland dem hade 11,3 procent en vårdrelaterad infektion. Sedan dess har SKL mätt en gång per termin, och nu har de vårdrelaterade infektionerna i den somatiska slutenvården minskat till 8,9 procent.

Skillnaden är stor mellan olika landsting. Till exempel har Blekinges vårdrelaterade infektioner minskat från 13,9 procent hösten 2008 till 7,6 procent i våras och 5,7 procent hösten 2009. En liknande utveckling kan ses i Jämtland från 13,3 procent till dagens 6,1 procent. Allra lägst ligger nu Gotland på 3,7 procent vårdrelaterade infektioner i den slutna somatiska vården.

Det har inte gått lika bra för Stockholms läns landsting, vars siffror de tre senaste mätningarna legat på 14,3 procent, 10,7 procent och 11,0 procent hösten 2009. Västerbotten har legat ganska stilla på siffror mellan cirka 10 och 11 procent. Kanske kan höga siffror i just de landstingen delvis förklaras med förekomsten av universitetssjukhus och den mer avancerade och därmed riskablare vård som bedrivs där. Den förklaringen kan emellertid inte tillämpas på Kronobergs läns landsting, vars vårdrelaterade infektioner ökat från 8,2 procent hösten 2008, via 10,1 procent våren 2009 till 10,5 procent nu under hösten 2009.

Även mellan de olika sjukhustyperna är variationerna stora. Regionsjukhusen ligger generellt högst med 10,9 procent vårdrelaterade infektioner i den somatiska slutenvården. Lägst andel vårdrelaterade infektioner finns bland länsdelssjukhusen. Men det finns flera undantag, till exempel Södertälje som ligger i nivå med Norrlands universitetssjukhus med cirka 14 procent i den senaste mätningen.

En fjärdedel av de vårdrelaterade infektionerna är lokaliserade till urinvägarna, näst vanligast är infektioner i hud- och mjukdelar samt lungor (cirka 16 procent vardera). SKL har också frågat om riskfaktorer och kan konstatera att en tredjedel av alla inneliggande patienter i den somatiska slutenvården behandlas med antibiotika, 30 procent har varit föremål för ett kirurgiskt ingrepp, mer än var femte patient har en urinvägskateter och cirka 13 procent har en central venös infart. Fördelningen mellan riskfaktorerna är i stort sett densamma som vid mätningen i våras. När man tittar närmare på till exempel användningen av urinvägskateter ser man dock att det finns variationer mellan landstingen.

Svarsfrekvensen vid de tre senaste mätningarna har varit god i den somatiska vården, över 95 procent. Det gör att SKL är säkra i sina beräkningar som innebär att den minskade andelen vårdrelaterade infektioner årligen förhindrar 42 000 patienter att drabbas av vårdrelaterade infektioner. Det i sin tur frigör lika många vårdplatser som finns på hela Danderyds sjukhus. Och förutom att det sparar 1 300 000 000 kronor så beräknar SKL att det räddar 220 patienter från att dö av en infektion som är förorsakad av sjukvården.